En riktigt god jul börjar med blod

I Lekstugan 2.0 har jag demonstrativt valt att inte julpynta för att för mig själv konstatera att om jag ska definieras ha något eget, ska det inte vara en stuga - även om jag kommit att tycka lite mer om den nu än tidigare. Men jag har sträckt mig så långt som att ha en liten adventsljusstake med små röda ljus på en liten träbricka med röda band. Igår tände jag ljus nummer ett första gången, sedan väntade jag tio minuter med att tända ljus nummer två så det faktiskt skulle se ut som om jag varit strukturerad nog att förra söndagen också uppmärksamma första advent.

Idag ringde jag min chef för att lite försiktigt fråga om hon kanske behövde lite extra hjälp i julhandeln. "Ja, jag har redan skrivit upp dig hela veckan och lite mer!"

Jag försökte låta kontrollerad och säga ord som trevligt och att jag ser fram emot det. När jag lade på slängde jag av mig mitt headset för att dansa med höga hopp och högljudda skrik som skulle vara försök till sång men kvävdes av jubel. Att jobba i julhandeln är bland det bästa som finns. Det är svettigt, det är trångt, det är stressigt, det är alldeles, alldeles underbart.

Det är där, i samma andetag som jag slår sönder några av högerhandens nagelband på tejphållaren och försöker låtsas som att det inte alls kom lite blod på julklappspappret, det är där min julstämning infinner sig. Det är när någon - förhoppningsvis någon annan än mig - välter ner hyllan med blyertsstift som alla sprids på golvet och blandas med olika storlekar som jag är som bäst på att säga "God Jul" och verkligen mena det.